Green Day.
I krönikan anno 2010 hissade jag många händelser under årets gång. Dock glömde jag bort den allra bästa jag förmodligen någonsin upplevt; Green Day på Ullevi i Göteborg den 5 juni. Det låter kanske lite pampigt att rubricera det så, men med all sin rätt.
Jag och Marcus var inte riktigt lika badass som många andra hängivna fansen, utan anlände till Ullevi på förmiddagen vid elvasnåret (sisådär tio timmar innan bandet skulle närvara på scenen). Vi anslöt oss till de andra på den stekheta asfalten, då detta måste ha varit en bland de varmaste dagarna den sommaren, och väntan påbörjades. Orutinerade som vi var, hade vi endast öl med oss. Inget vatten eller liknande, vilket resulterade i att en av våra kompisar svimmade under eftermiddagen. Dock var det ingen fara med honom skall nämnas.
Något som jag dock lärde mig under timmarna under den gassande solen, var att alltid ha med solskyddsfaktor. Även om inte du känner dig i behov av den, är en massa tjejer det. Dagens visdomsord från mig!
Hursomhelst, till sist öppnades grindarna och vi rusade in på parkett. Det skulle dock dröja ännu en stund innan det anades liv på scen. Efter vad som kändes en evighet spelade Johnossi som förband (en besvikelse dock) och därefter Joan Jett and the Blackhearts, men, vilka till skillnad från John och Oskar, gjorde ett grymt jobb med att få igång publiken. Och tillslut kom stunden alla hade väntat på. Stämningen steg och ut springer Bille Joe på scen tillsammans med Tré Cool, Mike Dirnt och alla de andra i ensemblen.
Låtar, gamla som nya, revs av och mot slutet står jag inom en radie av tre meter från Billie ute på podiet. Han spelar Good Riddance. 15 000 människor sjunger med, som i ett känsloladdat derby där supportrarna tar upp kampsången i en gest av sin passion. Och längst fram står jag (borträknat från de killarna till vänster i bild som stod där hela konserten), och aldrig har jag upplevt något så euforiskt. I risk att låta corny var det den bästa kvällen i mitt liv. Möjligtvis, dessutom fanatisk som en viss Marcus Birro.
Efter öronbedövande pyroteknik och fyrverkerier, begav vi oss hemåt med hesa röster och verkande ryggar. Det jag har kvar är minnet från kvällen och suddiga bilder på mobilen (vilka jag tänkte dela med mig av till er). Håll till godo, det är vad man får ut av en Sony Ericsson.
Kommentarer
Trackback
